Min verklighet i Oslo

Just nu trivs jag inte så jättebra med livet.. Det här går inte, det måste hända nåt nu. Man får känslan av värdelöshet å tappar helt energin. NU måste det hända nåt. Varför känns som att alla andra bara behöver blinka lite så har dom mer eller mindre fast jobb.. Jag ligger i så mycket jag kan varje gång jag har kommit till nytt ställe eftersom att jag alltid tänker ATT det kan vara en jobbmöjlighet om dom bara ser hur aktiv jag är. Men är det nån som behöver mig då? Nää Å när nån äntligen gärna viljat ha mig kvar å behövt det så har jag bara varit vikarie för nån som bara varit kort sjukskriven så jag har inte fått plats att vara kvar sen. Så max 2 månader på samma ställe kanske. Så det måste ju ha lite med tur att göra åxå.. Å jag har sån jäkla otur hela tiden. Men nu så är det slut på det här, hoppas jag. Jag bor ju för fasen i ett land med massor med jobb! Så varför ska inte jag kunna få nåt?!! Visst kan man jobba inom bemanning under en längre tid, det är det väl ganska många som gör, inom andra områden. Inte inom dagis, för det kräver ju att man ska känna barnen för att göra ett bra jobb. Ju fler dagis, desto fler arbetssätt, åsikter, namn.. Desto yrare blir man. Så nu har jag fått nog, vill känna mig delaktig i samhället å vara glad av att vakna varje morgon, inte känna mig uttråkad.