Min verklighet i Oslo

Då var dagen kommen.. dan före dan :) Väääldigt blandade känslor i kroppen just nu, känslorna åker bergochdalbana med mig.. Vissa stunder knyter det sig i magen å ibland så känns det bara så kul.. Jag har flygit sen jag var liten, men helt plötsligt så var det inte så kul längre. Försöker verkligen att vända det till positivt men det är svårt när känslorna lever sitt eget liv... Men det är ju början som är värst. Handsvett som bränner i händerna, man sitter stel i flygstolen som om man svalt ett spett.. Å så börjar dom köra ut på startbanan, då knyter det till sig ännu mera i magen. Å sen är vi iväg! Å då lugnar det ner sig lite, tills luftgroparna kommer... men ser kabinpersonalen lugn ut så borde det inte vara nån fara... Sen ÄNTLIGEN säger piloten att vi snart ska gå ner för landning. Å då, när man passerat molnen å börjar se land, små bilar å träd där nere så är rädslan som bortblåst.. Då sitter man bara å facinerat kollar ut genom fönstret på allting som ser så smått ut.. "Kolla det det små bilarna" Titta människorna, dom ser ut som små myror", sen tar vi i marken å det studsar till.. Å vi är framme! Ja... då vet ni vad jag kommer att gå igenom imorgon.. Skräckblandad förtjusning.. Men när man sitter med en kall öl lite senare då är allting glömt.