Min verklighet i Oslo

Har varit frånvarande från bloggen för att min dator inte riktigt fungerar som den ska.

Men jag kände nu att jag var tvungen att göra ett inlägg angående bombningen i Oslo å det galna skjutandet på Utöya.

Bara någon dag innan bomben exploderade vid regeringskvarteret hade jag å min sambo gått förbi där på en promenad in till centrum.

Vi bor bara några kilometer ifrån så ibland är det skönt att bara ta en promenad istället för att ta trikken eller t-banan. Så när vi går mot centrum så blir det efter den vägen vid regeringshuset.

Jag hade skrivit på facebook vid 13.30 på fredagen att vi tänkte gå ut på en promenad lite senare, antagligen samma väg även denna dag.

Men klockan gick å vi blev fortfarande sittande i soffan, sen ringer mamma.. något uppstressad å frågar om vi är hemma.

Ja det var vi ju.. hörde ju direkt på henne att det var nåt som hade hänt så tankarna hann ju snurra runt med en väldigt många frågor innan jag fick veta att en bomb hade exploderat i centrum.

Det första som händer då är ju att det inte riktigt går in, man hör vad som sägs men man förstår ändå inte innebörden.

Vi lade på å min sambo som hörde att jag hade ropat: Va?!! i telfonen satt å tittade på mig å undrade vad det var.

Jag berättade om bombningen å först började vi läsa på internet om vad det var om hänt, sen följde vi nyheterna på tv resten av kvällen.

Här hemma satt man å var först helt i chock, efter ett tag började rädslan att komma ifatt en när man väl verkligen förstod.

Var det folk som hade kommit hit för att bomba Norge? Skulle det bli mera bomber? Ingenting visste man å bara satt å slaviskt följde nyheterna för att få reda på vad det var, så att oron förhoppningsvis kunde lindras lite om man bara fick veta vad som hade hänt.

Sen kom meddelandet om att en man ute på Utöya sköt en massa människor.. det gick inte alls in.. man var bara helt förvirrad.

När alla bitarna började falla på plats så bara insåg man hur sjukt det var.. det kändes helt overkligt, men ändå så kände man i hela kroppen att allt inte var som förr.

Varje morgon efter fredagen har man vaknat upp med känslan att det inte är som förr.

Tanken på att vi faktiskt hade kunnat vara där just den tiden.. men vi gick aldrig.. vi blev sittandes kvar i soffan.. i tryggheten.

Vi åkte in i söndags för att se på det förstörda husen, å framför allt alla blommor som folk har lagt utanför Domkyrkan. Å den känslan när man kom ut ur lägenhetshuset har jag aldrig känt förut, och den går inte riktigt att beskriva. Man kände sig inte helt trygg utomhus, det kändes obehagligt.. nästan som att man var iaktagen på nåt vis.. Den försvann dock när man var bland alla andra människorna i centrum..

Men det känns fortfarande helt sjukt.. trygga lugna Oslo, som förvandlades till någonting fruktansvärt.

Tänker att man aldrig ska tveka att ta chansen till att följa sitt hjärta och göra något kul man drömt om, eller det där spontana idéerna som dyker upp. För man kan inte styra över andras handlingar.. man vet inte vad morgondagen väntar, alla människor lever inte i samma sanning som vi andra.